Hela gårdagen kändes som en dröm. En dröm som man blir sådär ledsen av att vakna uppifrån, att inte få avsluta drömmen och därefter sätta den på repeat. Från det att vi satt hela B-klassen hos Hanna på champagnefrukosten, till det att vi stod helt nervösa i aulan i väntan på att få springa ut.. Och till sist det att vi stod och hoppade på vårt otroligt fina flak. Alltihop kändes som en sådan dröm. Att se allt folk nedanför oss stå och le och klappa händerna när vi åkte runt igenom stan, att vara på ett sådant litet utrymme med några av de bästa personerna jag vet.. Det var det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Sådan jäkla speciell känsla. Finns inte ord som kan beskriva det jag känner  just nu, det känns så tomt.. Jag vill ingenting hellre än att komma tillbaka till skolan i höst, eller ännu bättre: Redan på måndag! Hur kunde den där tryggheten man har haft försvinna så snabbt? MP07, tack för att ni har gjort tre år av tolv till de bästa. Tack för att ni är ni: Roliga, underbara, fantastiska flickor och pojkar. Jag älskar er.

Och tack, tusen tack för allt fint jag fick i present. Jag är otroligt tacksam. Det märktes nog på mina tårar också kan jag tänka mig. Jag älskar er allihopa.